Första doppet

I eftermiddag har vi varit och träffat kompishunden Wilma, en pinn- och badglad flat :-) Milo var mycket intresserad av henne, men med sina 13 år brydde hon sig inte ett dugg om Milo, som såg ut att göra vad som helst för att vinna hennes uppmärksamhet. Han slängde sig t.o.m. i badet för hennes skull :-)

 

 

Inte bara Milo och Wilma badade. Det var premiär även för Viljam, Fanny och co.

På förmiddagen busade vi lite i trädgården. Bjuder på lite möjliga och "omöjliga" bilder från det. (Inte alltid helt lätt att hinna fånga motivet om det är en busig och lekfull liten whippetvalp :-)

Ett problem vi har just nu och som jag skrev om innan är bitandet i allt och alla. Vi försöker jobba med det på bästa sätt, men idag lyckades jag fånga en bild på hur han kan se ut när han försöker bita sig ur sin bur :-) (Den är givetvis öppen om han väljer en annan utgång :-))

Hua...

 

Fy, han ser riktigt farlig ut ;-)

Gjorde en liten reflektion idag. Tycker att det mesta känns väldigt naturligt med Milo. Jag känner mig bekväm i rollen som hundägare och jag tycker att jag har bra koll på vad Milo vill och hur han fungerar. Men idag när vi träffade Wilma och erfarna hundägare, så är jag nybörjare. Jag kände mig orolig för att ha honom lös, tänk om han får ett spatt och sticker iväg eller hoppar på någon förbipasserande eller ännu värre springer ut på någon väg (även om den var väldigt långt borta!) Det är ju en sak att ha honom lös och veta att han har fullt fokus på mig. Han tappar bokstavligen all kontroll när han blir riktigt uppspelt... Samtidigt inser jag ju att han har otroligt kul och att han säkert behöver få spralla av sig.

Min ambition är ju också att han ska kunna vara lös i vardagen och jag inbillar mig att ju mer han får vara det, desto mindre intressant blir det att hitta på bus när han väl är det?! Eller altandörren t.ex. Om den alltid är lite öppen och möjligheten finns att gå ut, kanske det inte blir så spännande som om man måste ta chansen och smita ut när den någon gång har glömts på glänt (givetvis måste det ske när jag eller Mathias har koll på honom)?! Skulle vara intressant att få höra lite vad ni hunderfarna människor har för erfarenhet av sådana här saker. Jag vill ge honom frihet, men inte med risken att han ska skadas!

Nu har han somnat gott och utmattad i sitt krypin. Tror han kommer sova länge...

Kramis från mig

GRATTIS VILJAM

I helgen har det varit Strandbjörksspelen, en tennistävling som Växjö TS anordnar. Det är alltid härlig stämning och bra tennis och arrangemanget som helhet håller hög klass. Vädrets makter var lite emot oss i helgen, men det var ändå bara fredagens matcher som fick spelas inomhus. I övrigt var det bitvis lite skurar och blåsigt, men det flöt på bra för oss i alla fall.

Viljam spelade i P10, och som han spelade. En fördel med att ha en egen blogg är ju att man har fullt utrymme att skryta om sig själv eller sina nära och kära :-) Och det tänker jag faktiskt göra, lite. Viljam spelar en fantastisk fin tennis och han är bara 9 år! Han har en styrka och ett spelsinne som vida överstiger vad som är normalt i hans ålder. 

I fredags och i lördags var det poolspel, en pool som Viljam vann och där han enbart förlorade två game på totalt tre matcher. I dag har han spelat semifinal och final, båda matcherna mot killar som är ett år äldre. I semin mötte han en för honom ny kille från Värnamo och vi fick se underbara bolldueller och variationsrikt spel från båda killarna. Han vann den matchen med 6-4, 6-4 och spelade stabilt och tryggt. I finalen mötte han klubbkompisen Alex och även där var det ett nöje att se Viljam spela. Han förlorade inte ett game i finalen, vinst med 6-2, 6-2 (de började på 2-2 i alla matcher). Så äntligen fick Viljam ta med sig en stor fin pokal hem och han var såå nöjd :-)

Nästa helg blir det ny tävling i Vetlanda och ytterligare några tävlingar följer i sommar. Det är sannerligen kul att följa honom i hans tennis!

För er som är lite nyfikna på hur det är med Milo, så kan jag säga att det är toppen :-) Ja, han ställer oss mer och mer på prov och vi får mer och mer ta på oss rollen som uppfostrare. Har idag läst på lite om valpar som bits och hur man ska arbeta med "bithämningen". Bra läsning, för ibland blir jag bara så tokig på honom och nu bits han stundtals riktigt vilt och hårt och det vill vi ju förstås bli av med så smått!

Kisseriet går riktigt bra faktiskt. Nu säger han till att han behöver gå ut och kan t.o.m. "knacka" med tassen på dörren :-) På två dagar har det inte hänt någon olycka inne, men jag tror det delvis beror på att vi är extremt uppmärksamma på honom just nu. Vi får se om vi vågar börja slappna av och lita på att han ska säga till hela tiden... Grannens tomt är faktiskt inte lika intressant längre. Vi ser nu till att han har kissat och bajsat innan vi släpper honom på tomten och det har funkat. :-)

Vi har idag också lärt oss att inte ha honom lös på tomten när 5-6 barn springer runt och leker kurragömma! Shit, vad han flippade ur och bara toksprang!! Det tog en halvtimme att lugna ner honom och få honom att slappna av! Stackarn! Det är kanske på misstagen man måste lära sig?!

I övrigt är han förstås hur go som helst och nu sover han gott i vår säng i en typiskt omöjlig whippetställning :-) Jag är lite ledsen för att Mathias och min gemensamma vecka redan är över. Det har gått supersnabbt! Nu börjar vi med vårt varannan-vecka-schema och det kommer förstås också bli bra, men siktet är inställt på v. 28, när vi får tre härliga veckor tillsammans igen!

Ha nu en bra vecka!

//Ann-Eva

Skogspromenad

Skriver mer på bloggen i morgon, men vill ändå bjuda på lite bilder från dagens skogspromenad. Milo sprang lös och vi tränade inkallning och kurragömma. Han är superduktig och det är ett rent nöje att träna med honom. Duck coins från Olivers funkar lika bra som sillarna :-)

Full fart efter matte och husse

Spännande stubbe

Vi tränar på att stå...

... och att sitta

Förväntansfull

Vi har också varit på socialiseringsträning i Strandbjörket, där Viljam har tennistävling hela helgen. Det var mycket folk och lite blåsigt och kallt, så det var skönast att vara i famnen. Vi var stolta som fyra ungtuppar när vi fick visa upp honom :-)

Ha en fortsatt skön helg!

Ann-Eva

Tokrusningar och godis

Haha, vardagen är verkligen föränderlig när man har en valp i huset :-) Vill minnas att jag i mitt förra inlägg skrev att Milo inte gör några tokrusningar och att han inte gör vad som helst för godis?! Det stämmer INTE längre! Shit, vad han kan få fart. Idag sprang han mellan vårt gästrum och köket, fram och tillbaka, och slog huvudet i altandörren varje gång på båda ställena... Han bara fortsatte. Fick sedan ett annat ryck och sprang åt ett helt annat håll... Jag håller bara för ögon och öron och hoppas att allt ska gå bra... Och det har det ju gjort. Tur han är så tålig :-) Och han gör visst vad som helst för godis, eller i alla fall för torkade sillar... Haha, tror jag skulle kunna lära honom vad som helst och han vill så gärna vara till lags när det vankas något så gott. Jag slås av hur otroligt läraktig han är och med tanke på att han fortfarande är en bebis, så måste det ju finnas en fantastisk potential. Har anmält oss till brukshundsklubbens valpkurs i höst och jag ser verkligen fram emot att få börja där.

Vi tränar på "Sitt"

Milo har fått en namnbricka

Vi tränar på att stå. Milo här 9 veckor

 Vi har tränat på dammsugaren :-) Den var lite läskig...

 

Tryggast bakom husses ben

De senaste dagarna har gått i flygande fart. Skulle vilja kunna stoppa tiden!! Vi njuter av att få vara tillsammans allesammans och vi fortsätter att lägga stor vikt vid inkallningsträning. Idag åkte vi till en stor äng och släppte loss ordentligt. Mathias och jag stod ca 30 meter från varandra och turades om att kalla på Milo. Trots att han är så liten är det så mäktigt när han fäller bak öronen och flyger fram över ängen mot en. Wow, säger jag bara!! :-)
 

Bjuder på en liten amatörvideo, för att ni ska förstå vad jag menar :-)

Känner också att jag måste förtydliga något. Skrev i ett annat inlägg att det bara skett en kissolycka inomhus, men menade då kiss/bajs på någon matta. Annars händer det någon gång per dag att vi inte uppfattar hans signaler och det kommer lite kiss inne, men då inser vi oftast efteråt att, jaha, det var därför han gnällde lite, eller liknande. Förhoppningsvis har vi lärt sig något mer och kommit ännu närmare en rumsren Milo :-) Han är ändå väldigt duktig tycker jag!

Jag tycker också att han börjar vänja sig mer och mer vid kopplet. De första dagarna kunde han bara vägra att gå och vi fick lyfta honom mer. Nu går han oftast glatt med och ibland blir han lite väl ivrig och springer/rusar fram, så att han nästan gör en hel volt i luften när kopplet tar slut. AJ! Det gör ont i mig när det händer, men det verkar inte avskräcka honom :-)

 
Idag har både Viljams och Fannys kompisar fått träffa honom. Viljam skulle på skogsutflykt och ca 40 barn gick förbi vårt hus. Bifogar en bild på alla barn som stod på rad för att se underverket. Det var precis som om de fått se en världskändis :-)

Fannys dagis var ute på promenad när vi tränade inkallning, så Fanny var också så lycklig när hon fick visa upp sin Milo :-)

Så här trött blir man efter en dag med aktiva familjen Hansson :-)

Just nu har han somnat på husses bröst i soffan och ser ut att ha det riktigt gott. Jag är så stolt över honom och blir så glad och varm i hela kroppen bara av att titta på honom. :-)

Natti natti
Ann-Eva

Första dagarna hemma

Nu har Milo varit hemma ett par dagar och han börjar känna sig riktigt hemma, vill vi tro. Han stortrivs  i sin bur, men somnar gärna på favvomattan, där han har lite koll på oss. När han har slutit ögonen en stund "kryper" han de få decimeter han har till buren och lägger sig där i stället. Sedan sover han gärna ett par timmar till. :-)

Milo på favvomattan

Milo med pappas present

Första natten hemma gick som en dans. Vi hade bestämt att jag skulle ha jouren, dvs vara extra uppmärksam på Milos signaler och ta med honom ut när han behövde kissa. Jag tror jag vaknade minst 10 gånger den natten, men Milo sov! Och som han sov, precis hela natten. Vid halv sex vaknade jag sista gången och började masa mig upp (ja, jag är ganska morgonpigg...:-)). Då piggnade han till och ville förstås följa med. Vi gick ut och kissade direkt och det fixade han galant :-) Andra natten var vi lite mer avslappnade och vi sov som stockar allesammans till ca 6.00, då vi gick ut och kissade igen. Skönt att nätterna funkar så bra!

Det där med att bli rumsren är ju en minst sagt intressant period...  Vi har faktiskt bestämt att vi vill ha mattorna kvar, kanske är vi naiva, men än så länge funkar det jättebra. :-) En liten olycka på dessa dagar tycker jag är ok. Det bygger förstås på att vi är hemma och har koll, men det är vi ju just nu. Sedan får vi se hur det går och om vi eventuellt måste ta bort dem när han är mer själv och om han inte har kommit tillrätta med det då. Men jag måste säga att han är fantastiskt duktig. Vi har verkligen avsatt tid och har från början varit väldigt uppmärksam på hans signaler. Tacka vet jag en altandörr och en gräsmatta, för det gör ju det hela helt klart enklare. :-) Han har t.o.m. börjar gå till altandörren själv nu och gnyr lite när han behöver, så det är ju ett gott tecken. Han gillar dock INTE regn, som väl är ganska rastypiskt, och faktiskt just nu ösregnar det ute... Ändå är det nu ganska enkelt, med tanke på att han behöver kissa när han har ätit, druckit, sovit, lekt, osv, så den stora utmaningen kommer väl förstås när han är vaken mer. Vi har dock hamnat i ett litet prekärt dilemma. Det har nämligen så att Milo tycker det är mycket bättre att kissa OCH bajsa på grannens tomt!! Senaste gångerna har han sprungit direkt över tomtgränsen och satt sig.. "Ja, duktiga duktiga Milo (men inte där!!!) ;-) Nu har vi bestämt att bryta mönstret och ta med honom över gatan till ett skogsparti i stället, alternativt ta på honom kopplet och därmed tvinga honom att stanna på vår tomt, alternativt "bevaka" gränsen och ta honom innan han hinner gå över. Vi får se hur det går, så, ja, fortsättningen följer... :-)

Igår tog vi med honom till en hundrastplats och tränade inkallning och busade förstås en hel del med honom. Jag tycker han börjar förstå och lyssna på sitt namn, han är otroligt duktig på "Nej" och ganska duktig på "Kom". Ser dock vissa tendenser på att han gärna vill välja själv om han ska komma/lyssna eller inte. Vet inte om det är ett tecken på en viss självaktning (lite typiskt whippet?!) eller om han helt enkelt inte riktigt är redo?! Han är inte överförtjust i godis och han gör verkligen inte vad som helst för att få något gott. Vi belönar därför helst med mat, så att han får i sig det i stället. Här kommer några bilder från gårdagens utflykt:

Vi tränar på att stå

Barnen och Milo då. Hur går det? Viljam och Fanny är världens lyckligaste och så stolta över sin lilla valp. De vill visa upp honom för allt och alla. :-) Och han älskar att busa med dem. Barnen kan bli lite besvikna om/när han inte lyssnar på dem och de vill så gärna träna konster med honom. När han inte gör som de önskar kan de, eller framför allt Fanny, bli lite ledsen. Det finns också en viss konkurrens mellan dem, om Milos uppmärksamhet. Tror inte riktigt de har förstått att han är vår och att han är här för att stanna. De har flera gånger sagt: "Är det på riktigt", Ska vi inte bara låna honom"? Och om Milo har suttit för länge hos Viljam ser Fanny lite sorgsen ut och tvärtom... Tror dock det kommer att bli en vardag av det snart och de kommer att se att han har tid för båda två, men det är klart, det har varit en tid av stora förväntningar och en längtan som har varit på gränsen till outhärdlig :-)

Avslutningsvis några blandade iakttagelser:

• Öron på alla familjemedlemmar är extremt goda!!

• Det är roligare att kissa inne än ute när det ÖSREGNAR ute...
• Kli på bröstet är outstanding

I övrigt är han otroligt tillgiven och som de flesta whippet älskar han närhet. Det är så mysigt när han kryper upp i knät eller famnen och bara vill gosa. Han är fortfarande ganska lugn och jag vet inte om det är omställningen som fortfarande gör en del. Han har ju varit med om en stor förändring från tryggheten hemma hos mamma och syskon till att nu stå på "egna" ben. Visst busar han en hel del, men riktiga tokrusningar har vi ännu inte fått se. Men det är väl bara en tidsfråga?! :-)