Välkommen hem, Milo!

Äntligen!! Ja, det är verkligen en efterlängtad liten krabat som kommit hem till oss idag. Vet ni vad namnet Milo betyder? Efterlängtad kärlek :-) Det finns inget mer passande namn får vår lilla kärlek .

Vid lunchtid idag kom vi till Michaela och alla vovvarna. Vi hade alla så många känslor och mycket förväntan inom oss, så vi kände nog alla att vi var i en liten bubbla. :-) Vi hade en liten pratstund med Michaela och gick igenom allt från stamtavlan till mat, försäkring, kloklippning m.m. En liten lunch hann vi alla också med innan vi satte och i bilen och rullade mot Växjö.

Milo var lite gnällig och orolig de första 10-15 minuterna. Han visste inte riktigt hur han skulle bete sig, om han skulle vara bak eller fram, ligga, stå, sitta eller busa. Viljam och Fanny tog så bra hand om honom, så till slut kom han till ro och lade sig i lådan vi hade förberett till honom. Där sov han gott ända till Falköping.

På väg till bilen

Milo sitter hos Fanny

Milo busar med Viljam

Sover sött

När vi rullade in i Falköping vaknade han till och vi passade på att stanna. Han har inga problem med kopplet. Det är klart han inte älskar det, men det är inga problem att få på och han finner sig bra i att ha det på sig. Ibland kliar han på det, men jag hade förväntat mig att det skulle vara svårare. I Falköping tog vi en dryg halvtimmes lek- och kisspaus och det uppskattades av oss alla.

När vi satte oss och körde igen sov han som en stock, hela vägen hem!! Alltså i nästan 3 timmar! Vi var väldigt överraskade att resan hem skulle gå så lätt. Det är något speciellt med honom, helt klart :-)

Väl hemma gick vi en runda i trädgården och han kissade och vi gick in. Slappnade av lite, eftersom han precis hade kissat. Och vips hade det kommit bajs på mattan inne :-) Jaja, en lärdom till. Bajset var dock så "fint", så det gick att ta bort utan några som helst problem.

Det tog ett tag innan Milo ville äta och dricka och han slumrade till stundtals, men sov inget sammanhängande de första timmarna. Han busade och gick runt och kollade läget. Hälsade på Maja och Teddie, vårs små marsvin, men de var inte alls särskilt intressanta. Inte ännu i alla fall. Han tycker det är väldigt spännande med våra stora fönster och han har stått och tittat ut när barnen studsar på studsmattan och när bilarna kör förbi.

Vi fick oss ett riktigt gott skratt när han upptäckte sin egen spegelbild. :-) Han busade som med sina syskon och hoppade "in i" spegeln och nafsade och bjäbbade :-) Har tyvärr inga bilder på det, men det såg så kul ut!

Så småningom åt och drack han bra och det kändes förstås skönt. Vi busade lite och så var det dags att kissa igen, tyckte vi. Problemet var att det ösregnade nu och Milo var inte alls sugen på att vara ute... Han tittade på mig så sorgset och hoppade mot benet, så jag skulle ta upp honom,  men jag fick ju inte ge mig nu... Hittade en boll som jag började busa med honom med och han glömde för en stund bort regnet, och kissade!!! Jag blev så lycklig och han fick massor av beröm!! Han bajsade faktiskt ute en gång under kvällen med, så det kändes ju också bra. Efter denna lilla "pärs", kröp han in i sin bur och somnade och sov så gott och så länge. Vi har känslan att han trivs riktigt bra :-)

Milo trivs på mattan :-)

Milo i sin bur

Skön sovstil

Nu börjar kvällen gå över till natt och vi får se hur det ska gå :-) Han har vaknat och nu ska vi busa lite innan vi kryper ner i sängen. Livet som hundägare har börjat så bra och vi är så lyckliga!

Kramar från oss

Göteborgsvarvet

Misstänker att många av er väntar på ett inlägg om vår älskade Milos hemkomst, men den som väntar på något gott.... :-) Vi tar det kronologiskt, för helgens första äventyr gick ju av stapeln i går, då det var dags för vårt tredje Göteborgsvarv. Här är lite historik:

Mathias 2009: 1:49:48
Mathias 2010: 1:52:28

Ann-Eva 2009: 2:04:28
Ann-Eva 2010: 2:12:14


Och så var det alltså dags för 2011 års upplaga och vad bra vi var!!! Vi förbättrade oss båda markant och här ser ni tiderna:

Mathias 2011: 1:46:01
Ann-Eva 2011: 1:58:38

Underbart! Förutsättningarna var perfekta, ca 16 grader, sol, lite moln och lite vind. Vi hade ätit och druckit under veckan med hänsyn till kommande 21 km och det betalade igen sig. Och vi förberedde de sista timmarna innan med energidryck, geléer (blä!!!) och annan kolhydratuppladdning. Det bästa var att det gick så lätt för oss båda med. Vi behövde inte köra slut på oss utan kunde faktiskt njuta hela loppet. Så här nöjda var vi efteråt:

Avslutningsvis ett stort tack till Lennart som körde hela vägen från Malmö för att vara med Viljam och Fanny medan vi sprang! Utan dig hade det ju inte varit möjligt :-) Även ett stort tack till familjen Jakobsson, som stod för mat och husrum. :-) Vi tycker det är så trevligt att få komma till er i samband med Göteborgsvarvet och ser fram emot att fortsätta den traditionen, som det ju nu faktiskt börjar bli. En löparresa till sydligare breddgrader ser vi också fram emot :-)

Så, nu kommer snart inlägget om helgens faktiskt mest betydelsefulla händelse, när vi på söndag morgon satte oss i bilen från Göteborg och körde mot Uddevalla och vår efterlängtade kärlek, Milo.

Kramar från oss

Milo 8 veckor

Tänk, idag är det 8 veckor sedan sju stycken underbara whippetvalpar såg dagens ljus. Tror den dagen är en av våra lyckligaste dagar på mycket länge. Kanske att kommande söndag övertar den platsen, ja, det tror jag nog. :-)

Tänkte visa er lite bilder från Milos första timmar i livet fram tills idag. Bilderna har jag hämtat från Michaelas blogg, Michaela, som tillsammans med mamma Våga tagit så väl hand om de små och gett dem den bästa starten i livet som man kan önska!

Nyfödd Milo

Milo ca 1 vecka

Milo ca 2 veckor

Milo ca 3 veckor

Milo ca 4 veckor

 

Milo ca 5 veckor

Milo ca 6 veckor

Milo ca 7 veckor

Milo 8 veckor

På 8-veckorsdagen var mamma Vågas uppfödare Henrik Härling, från kennel Play A While på besök hos Michaela för att titta på valparna. Jag tycker det känns så bra att det är så många kunniga whippeterfarna människor som finns i valparnas närhet och jag hoppas förstås vi ska få möjlighet att lära känna så många som möjligt framöver :-)

Nu är det inte många kryss kvar att sätta i almanackan!! Tur att jag ska springa 21 km på lördag, så att jag är trött på kvällen, annars skulle jag aldrig kunna somna :-)

Kramis från mig

Vilken helg!

Sista helgen utan Milo! Nästa söndag när jag sitter här och skriver har vi hämtat hem honom. Undrar vad jag kommer ha att berätta då? :-)

Vi har haft ännu en typisk Hansson-helg, dvs full av aktiviteter. Lördag morgon började med ett sista något tuffare träningspass inför nästa helgs Göteborgsvarv. Jag körde ett intervall-liknande pass, 4+3+2+1, vilket innebär 4 km i förväntat varvet-tempo, för min del 5,41min/km, nästa 3 km något snabbare, nästa 2 km ännu snabbare och sista kilometern i maxtempo. Puh, det var tufft, men bästa lärdomen är att man klarar och orkar mer än man tror! Gäller inte det i livet i allmänhet?

Stretching efter passet

Sedan var det dags att packa väskan för en avslutningsfest med mina goa' pingistjejer och deras familjer. Vi mellanlandade i Strandbjörket, där regionuttagningen i Kalle Anka Cup i tennis för 9-,11-,13- och 15-åringar gick av stapeln. Viljam spelade idag (mer info nedan), men igår skulle vi hjälpa till i kiosken i Bollebo och sälja korv, hamburgare, kaffe, godis mm. Fanny trivdes som fisken i vattnet....

Fanny spexar i kiosken

Spexar ännu mer

 

Spexar mest... :-)

Lite lek i parken hann vi också med

Sedan åkte vi till Tingsryd, där vi tillbringade resten av eftermiddagen, kvällen och natten. Vi hann med en annorlunda (!) femkamp, med bl.a. gräsklipparkörning och vattenpistolskytte...

Mathias trivs

Viljam är koncentrerad

Fanny och August har kul...

Vi åt en fantastisk middag, pratade om säsongen som varit (som vi är otroligt nöjda över, även om vi åkte ur serien och får spela div 2 i höst), hejade lite på Saade och bara umgicks. Det har blivit lite lite pingis för min del på senare tid, mest pga att jag ju nu tränar i huvudsak för Varvet, men jag ser verkligen fram emot att köra igång med pingisen igen, inte minst för att få träffa mina kära pingisvänner lite oftare!

Så kom då söndagen och Kalle Anka Cup. För er som är intresserade att läsa mer om denna klassiska tävling hänvisar jag till följande länk: Kalle Anka Cup. Nytt för i år är att man på regionnivå infört en 9-årsklass för de yngsta och den var Viljam med i. I de äldre åldersklasserna går vinnarna vidare till Sverige-final, där man representerar sin region, men 9-årsklassen avgörs direkt på regionnivå. Viljam gjorde som vanligt en kanoninsats och vann sin pool utan större bekymmer.

Viljam ska serva

I den avgörande finalen stod klubbkompisen Adam för motståndet. Det blev en välspelad match och vi fick se många fina bollar. Både Adam och Viljam håller helt klart Sverige-elitklass i sin åldersgrupp och de har ett moget och utvecklat spel redan nu. Det var också kul att se den goda stämningen mellan grabbarna på banan och det blir så tydligt att tennisen, och alla andra idrotter med förstås, innebär så mycket mer än bara spelet. De kompisar man får genom sin idrott, och de upplevelser man får vara med om tillsammans, skapar en fantastisk gemenskap som ofta varar hela livet. Det är förstås en av anledningarna till att vi tycker det är så viktigt att både Viljam och Fanny får möjlighet att vara aktiva i föreningslivet och vi hoppas att de vill fortsätta att vara det hela sin uppväxt. Matchen slutade med vinst till Adam idag, men Viljam var mycket nöjd ändå och fick ta emot både diplom och medalj.

Nöjd kille

Nu börjar helgen närma sig slutet och nedräkningen fortsätter... Mathias ska köra sitt 4+3+2+1-pass nu och sedan laddar vi inför VM-finalen ikväll! Heja Sverige!

Kram kram och ha en bra vecka

Varför whippet?

Varför just whippet? Ja, den frågan har vi fått otaliga gånger sedan vi bestämde oss. Fast de flesta vet ju inte ens vad en whippet är eller hur den ser ut. Jag är faktiskt väldigt glad över att vi har valt just denna ras, delvis för att kunna få visa alla vi känner vilken underbar hund det är! :-)

Sanningen är den att ingen av oss heller visste vad en whippet var för ras för bara ett drygt år sedan. Vi hade förmodligen varit lika fördomsfulla som många vi möter är, om vi inte hade fått förmånen att lära känna underbara representanter av rasen. Det hela började alltså för ett drygt år sedan, i början av 2010. Vi hade i familjen bestämt oss för att äntligen skaffa oss en hund. Hos mig har en längtan ALLTID funnits, och jag har alltid varit den som gått ut med och passat kompisars/släktingars/grannars hundar, ända sedan jag var liten. Vi hade en Golden Retrieverhane, Bamse, när jag var i 7-8-årsåldern, men av olika anledningar kunde vi inte ha honom kvar hos oss. Nu äntligen har drömmen alltså blivit verklighet och vi har anpassat vårt liv för att få så mycket tid som möjligt tillsammans med vår nya familjemedlem.


Vi gör sällan något förhastat i vår familj, utan de beslut vi fattar är till största delen väl genomtänkta (tråkigt, kanske en del tänker, men sådana är vi...) Så gäller även vårt val av ras. Vi pratade mycket med min kära sys, svägerskan Madeleine, som har många års erfarenhet av hundar, både egna och andras. Vi berättade för henne att vi vill ha en hund som älskar att röra på sig, som inte är för stor (eftersom vi vill att barnen ska kunna hantera den) och inte för liten (eftersom vi älskar att springa och gärna vill ha en kompis med oss), som har minimal pälsvård, gillar att hänga med på olika aktiviteter med vår aktiva familj, har ett mjukt temperament och som dessutom tycker om att mysa. Hon publicerade våra önskemål på ett hundforum och beskrev samtidigt vår familj och våra intressen. Vilken hund passar denna familj? Vad tror ni vi fick för svar? :-)

Eftersom vi var helt främmande för rasen började vi läsa på i böcker och på nätet och blev mer och mer förtjusta i det vi läste. I samband med detta åkte vi till fjällen för en veckas semester och passade på att besöka Starrys kennel i Guldsmedshyttan på vägen dit. Detta var vårt första möte med en whippet och dessutom hade Martina på kenneln valpar som var ca 9 veckor gamla, som vi också fick träffa. Gissa om vi var sålda!! Både de stora och små var helt underbara och det var bara vår karaktär och vårt behov av planering/förberedelse som gjorde att vi kunde hålla oss från att smuggla med en liten valp den gången. :-)  Detta var alltså över ett år sedan och längtan börjar minst sagt kännas outhärdlig!! Vi besökte utställningar och Lure Coursing-träningar och tävlingar och kom efter en kort tid i kontakt med Jenny på Dixitown, som vi fick veta planerade valpar med sin Bianca. Vi träffade Jenny och bestämde oss för att tinga en valp och vår planering började ta fart på allvar. Vi fick lära känna underbara Bianca och Jenny har varit så underbar och låtit oss låna både Bianca och dottern Garbo för att prova på. Det har känts så rätt, hela tiden!!  När vi i oktober förra året fick veta att det tyvärr inte kommer att bli någon parning just nu för Jenny och Bianca, fick vi ju leta efter andra alternativ och av en händelse blev vi rekommenderade att kontakta Michaela på Notas Crew, som planerade valpar i början av 2011. Det skulle ju passa oss perfekt och så fick det alltså bli. Play A While Arabia (mamma Våga) och Twyborn Chinese Dragon (pappa Kevin) har skapat de mest underbara valpar och vi är så lyckliga för att vi ska få hem lillkillen Milo, Notas Crew Fortunate Son, om bara (!) nio dagar!

Vackra Milo

Avslutningsvis måste sägas att vi under vårt förhållandevis väldigt korta whippetliv redan har fått träffa och lära känns så många underbara och härliga människor! Vi ser verkligen fram emot att bli en del av "whippetfamiljen" och vi ser fram emot många valpträffar, träningar, tävlingar och utställningar framöver. För att citera min goda vän Jenny, "det sägs om whippets att de är som jordnötter - det är omöjligt att bara ta en," så får ni en idé om hur framtiden kan tänkas se ut för oss (om jag får bestämma...) :-)

Ha en riktigt skön helg!

Kram från mig

LC-tävling i Hjältevad och första mötet med Milo

Vilken fantastisk whippet-helg vi har haft!! I lördags åkte jag, Fanny och Emma till Hjältevad för att vara med och uppleva en LC-tävling (Lure Coursing, en fartfylld vinthundsaktivitet som bara måste upplevas) och inte minst för att träffa Mia och grabbarna, däribland vackra Kevin, som är pappa till vår nya lilla familjemedlem. Det var en varm och solig dag, picnic-korgen packad och överallt underbara vinthundar i allmänhet och whippar i synnerhet. Det var som julafton för mig, som just nu inte gör mycket annat än tänker på whippet... :-) Vi strålade samman med Mia direkt och fick ta plats vid hennes husvagn och mysa med alla hundar. Vi hann se en av hennes killar springa, men dessvärre missade vi de andra. Jag är dock ganska säker på att vi kommer att hänga på en hel del LC-träningar och tävlingar framöver, så det kommer nog fler tillfällen. Det var en riktigt lyckad dag och jag är så glad för att vi fått så god kontakt med både Mia och Michaela, som ju faktiskt är ursprunget till att världens finaste whippet-kull har kommit till världen :-)

Pappa Kevin

Picnic i gröngräset

 
  

Så kom då söndagen som vi alla väntat på så länge, en milstolpe på vår valpresa. Vi hade tidigare i veckan fått besked av Michaela på Notas Crew att hon utsett en liten valp till oss, Notas Crew Fortunate Son, en svansviftande liten kille och pappa upp i dagen. Han är bedårande! Ni har aldrig sett något så sött!! Och nu skulle vi äntligen få träffa honom för första gången. Jag finner inte ord för att beskriva den känsla som vi alla fick när vi mötte honom-han viftade sig rakt in i våra hjärtan!! Bilderna nedan säger mer än tusen ord!! Vi har valt att ge honom namnet Milo och nu är det två lååååånga veckor kvar, innan vi har nått målet och vår resa kan börja på riktigt :-)

Milo och räven

Familjen samlad

Jag är kär!!

Bus med brorsan

Mys med syrran

Kram husse

Börjar bli trött

Snart sover jag sött

Mys

När vi till slut var tvungna att resa oss och åka hem vaknade Milo och följde efter oss ut i hallen och sa hej då, innan han vände tillbaka och la sig hos syskonen igen och somnade om. Vi längtar så mycket efter honom, men vi är samtidigt så glada för att han får ha det så bra hos sin mamma, precis som det ska vara när man bara är 6 veckor gammal.

Det var allt för nu!

//Ann-Eva

PS: Det funkade inte så bra att begränsa läsarkretsen, så jag har bestämt mig för att öppna upp bloggen för alla. Kan tänka mig att intresset reglerar sig själv :-)